Mitt i sommaren uppstod en nyhet om att landstinget vill sälja altarkont i Essinge församling. En del har förfasats andra förundrats över upprördheten. Fördelen med en blogg är ju att jag kan få beskriva händelseutvecklingen med egna ord. Så här har det gått till.
Församlingen vände sig till vår kulturförvaltning för att de ville köpa konsten. Anledningen var att församlingen kunde få stöd till en mycket kostsam renovering om 160 000 kronor av verket givet att den ägde konsten.
Bakgrunden är att konsten köptes in av landstinget och specialgjordes för ett sjukhuskapell som revs för flera decennier sedan. Men genom ett depositionsavtal har församlingen disponerat verket i fler år.
Eftersom vi inte hade något emot att kyrkan skulle få överta konsten satte vi igång med en process att göra renoveringen möjlig. Problemet var bara att vi inte visste vad konsten var värd. Vi beslutade att vända oss till en professionell bedömare. Det visade sig att konsten kunde vara mycket värdefull. Någonstans mellan 0 och över en halv miljon kronor. Vad är då rätt pris? Som sig bör inom konstvärlden så bedöms ”rätt pris” genom försäljning på aktion. Vi bad förvaltningen att undersöka möjligheten till att genomföra en sådan försäljning. Det visade sig att två välrenommerade firmor inte ville sälja för att de bedömde att det inte fanns någon marknad.
Varför kan vi inte bara skänka bort verket till kyrkan, undrar kanske någon. Ja, det skulle ju inte vara särskilt ansvarsfullt att ge bort värden som skattebetalarna har varit med att bekosta för att köpa in. Jag tror att landstingets revisorer skulle ha kraftiga invändningar. Men nämnden har ju trots allt också ett ansvar att se till det kulturhistoriska värdet.
För min egen del har jag hela tiden sagt att det inte finns ett självändamål att sälja verket. Jag ser helst att församlingen kunde få råd att köpa det till ett rimligt pris.
Sannolikt kommer vi på nästa möte bestämma oss för att församlingen även fortsättningsvis får låna tavlan genom ett förlängt depositionsavtal. Då återstår bara problemet med restaureringen. Landstingets konstsamling är bland de största i Sverige med sina 80 000 verk. Vi renoverar ständigt konsten och har avsatt en större summa för detta. Dock har vi inte råd att renovera hela verket på en gång. Som jag ser det får även detta konstverk ingå i den prioritering som förvaltningen gör över behovet att renovera andra verk som hänger på sjukhus och i vårdcentraler runt om i länet. Om det så ska renoveras i flera år. Kanske kan man se över glaset ena året, lampor ett annat osv.
Summan av kardemumman är att det är ytterst sällan som landstingets säljer konst. Därför finns ingen policy för hur man ska gå tillväga. Det är ju dags att börja arbetet med att ta fram en sådan nu, tycker jag.
http://www.dn.se/sthlm/svart-att-salja-sliten-altartavla-1.928498
